Varsågod för en fantasifull titel. Jag minns inte när jag bloggade sist, minns inte heller när jag hade lust till det. Förrän nu! Min älskade bff Kim har eventuellt (?) gått vidare, eller tillbaka, till sin egna, blogg. Men jag såg precis några utkast här som bara ligger i mappen och teasar. Skrattade högt så klart, precis som när vi messar med varandra på arbetstid. Min kollega mitt emot mig brukar fråga hur det är med mig, om jag gråter, när jag i själva verket försöker hålla mig för skratt.
Men åter till min blogglusten. Ska vara riktigt vidrig nu och skriva vad det egentligen handlar om - nämligen detta: livslust. Jag VET hur det låter. Och innan ni drar några slutsatser så vill jag bara säga att jag absolut inte skaffat kille eller något sådant. Däremot har jag varit i väg på en resa och bara varit med mig själ, tagit hand om mig själv. Och när jag firade in det nya året nykter på någon strand på en paradisö så kände jag för första gången i mitt liv att det kommande året faktiskt kunde bli bra. Det finns ingen speciell orsak, det är bara en känsla. En magkänsla. Att saker kommer att bli bättre. Jag känner mig mer mogen, bättre på att hantera nederlag, mer jämn i mitt humör, kanske till och med mindre likgiltig. Jag tycker om alla jag umgås med, och alla andra har jag successivt fått bort. Inga ex finns kvar. Inget gammalt alls. Är det så här normala människor känner hela tiden? Obs, en seriös fråga, jag har varit emo så länge jag kan minnas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar