Utsparkad

I går blev jag fotograferad för intranätet. Efteråt var jag deppig. Ytterligare en bekräftelse på att jag ser ut som en kanelbulle i ansiktet. Rund, degig bulle med små pärlsockerbitar till ögon. Obs att jag inte ser ut så i spegeln. Så vad händer?

Det här jobbiga räckte för att göra min dag ganska dålig. MEN – vid lunchtid fick jag också ett mejl från de som vi de senaste fyra månaderna har hyrt lägenhet av. Ehm, de vill ha tillbaka den. Har fått jobb i Sverige.

När vi skrev på kontraktet var det uttalat att de skulle låta oss hyra den i ett år, men förmodligen längre eftersom de inte skulle komma tillbaka på ett bra tag. ANNARS HADE VI ALDRIG TAGIT DEN. Min pojkvän sa det i går: sällan har väl några personer bott in sig så mycket i en lägenhet på bara några få månader, som vi.

Och det är väldigt sant. Vi bor nära många loppisar, och i och med att vi plötsligt hade en trea har vi köpt så himla mycket möbler och stora tunga saker som jag inte fattar hur vi ska orka bära ned igen.

Jag sprang in på jobbtoaletten och grät och skrek: jävla fittor! Det här är så dumt, så dumt. Trodde inte det fanns någon som helst risk att det här skulle hända.

Att stå på gränsen till bostadslöshet är bland det jobbigaste som finns. Hela hösten 2012 handlade om att försöka hitta ett nytt hem. Konstant ledsen, stressad och orolig.

Nu: där igen.

Skitliv, minst sagt. Jag vill inte vara en sorglig människa men fast bostad och jobb verkar vara omöjligt för mig att fixa. Fast pojkvän har ju sällan heller gått så bra, men jag tror starkt på den nuvarande. Han skrev förresten ett asbra svar till de som vi hyr av. Det började liksom med: ”vi pendlar mellan tårar, ilska och förtvivlan här”. Något som jag inte hade vågat skriva, eftersom det är rätt stört att skriva och berätta för några att man sitter och gråter, men som jag uppmuntrar eftersom människor som har privilegiet att kunna hyra ut gärna får fatta att de har andra människors liv i sina händer.

MORR!