Inte bra

I torsdags skulle jag fira halvdagen genom att äta lunch med en kompis på Pane V1no. Min pizza var lite bränd och som vanligt fick jag panik när vi skulle dela på notan. Jag är häpnadsväckande dålig på matematik. En pizza, en hummersoppa och två glas Prosecco delat i två? Jag får panik i huvudet.

Sedan det där med att dricksa, vilket jag faktiskt aldrig vill göra men oftast gör ändå eftersom stämningen blir för jobbig annars. Tror att jag denna gång råkade ge världens suraste servitris femtio extrakronor. De pengarna hade jag kunnat skänka till välgörenhet i stället. (Fast hade antagligen köpt en Törley.)

Min vän ville vidare till Nytorget för ytterligare glas vin. Jag ville egentligen inte men följde med eftersom det kanske kunde vara kul, även om jag helst ville hem.  

På vägen upp för Medborgarplatsens långa trappa hann jag avskriva den tidigare alkoholrättfärdigande tanken: ”Dagen är ung, och det är jag också”. Jag har liksom ett knä som knäpper och gör ont varje gång jag böjer mig ned eller tar ett trappsteg. Fy, så deppigt.

Ungefär halvvägs upp såg vi en man som ramlade ned för trappan. Ett tiotal människor gick fram till honom och det stod snart klart att han var väldigt berusad. Jag och en tjej, klädd i shorts och linne – direkt utsprungen från löpbandet inne på Sats, lyfte upp honom till sittande position medan en Östermalmstant skrek att man inte ska röra någon som kanske fått skallskador.

Trots den stora mängden människor som stannat blev det jag, min vän och den nittonåriga gympatjejen som blev kvar med mannen. Ambulans behövdes inte, men däremot polis så att han skulle kunna komma hem. Att stå upp var inte att tänka på.

Min kompis gick bort till några ordningsvakter som stod och drack kaffe. De ville emellertid inte hjälpa till eftersom de hade annat att göra. Och sedan polisen, som vi hade ringt, som inte kunde säga när de hade tid att komma förbi.

Efter fyrtio minuter av att försöka övertala mannen att inte försöka resa på sig och ta sig hem själv, och så ingen aning om det någonsin skulle komma någon hjälp, började jag sakta få panik. Jag kunde inte lämna honom men jag kunde inte heller ta på mig att försöka frakta ned honom för trapporna.

Det hjälpte inte att jag såg min vän bli allt mer rastlös och förbannad. När polisen kommit efter ungefär en timme återupptog vi vår vandring mot Nytorget. Men jag mådde illa och kände mig nedstämd efter att hängt med mannen som varit full som ett as men också snäll och trevlig. Plus alla tusentals människor som under den timmen hunnit gå förbi och glo men aldrig närmat sig oss.

”Det känns inte helt rätt att gå iväg och supa efter det här”, sa jag utan att överdriva.

Min kompis, som antagligen kände att hon redan förlorat en timmes vindrickande som behövdes tas igen, förstod ingenting. ”Nu behövs väl vin mer än någonsin!”, kontrade hon med. Och jag sa okej, och följde med några steg.

Sedan stannade jag igen och insisterade på att inte följa med, utan snarare åka hem och lägga mig under mitt täcke. Det var ganska okaraktäristiskt för mig, annars följer jag oftast med på det mesta av rädsla för att annars framstå som tråkig, eller göra mina vänner besvikna. Men det här var väl en ganska speciell situation, där det var ganska normalt att inte vilja fortsätta barhoppandet?

”Okej, men dra hem då”, sa min vän.

Jag: ”Okej.”

Hon: Hej!”

Jag: ”Hej?”

Och så hördes vi aldrig igen!?!?!??! Är det inte helt sjukt? Först blev jag jätteledsen men nu är jag bara lugnt chockad och fascinerad.

Jag som otaliga gånger har struntat i att det är jobb dagen efter, och följt med henne till olika Östermalmsställen för att hon fått feeling (men egentligen inte jag).

Nej.

Nej.

Nej.