I brist på något nytt, ett gammalt mail:

"Här kommer min mailuppdatering från Stockholm, fastän min facebookfobi sakta börjar avta. Surar dock desto mer.

Vi tar det från början: träffade vad jag är ganska säker på är mannen i mitt liv i fredags. Rättare sagt så träffade jag honom första gången redan i mars, på en fest hos A, där jag blev så totalt struck att jag inte ens vågade hälsa. Samt att jag inte ville, eftersom jag precis börjat dejta Z. Dålig timing. Men! Har tänkt lite på denna man, helt enkelt för att han är den snyggaste jag någonsin sett typ. På riktigt! Kom ihåg det först när jag såg honom på Systemet i samband med inköp av födelsedagsvin (ett tecken, visst?). Sedan dess har jag tilltagit vida åtgärder för att få träffa honom. Typ tjatat på A och till och med gått till baren (Stureplan) för att han råkar jobba där. Ingen lycka, ingen kille. Men i fredags så fick jag äntligen träffa honom. Han=världens finaste, och jag kunde knappt titta på honom för att jag blev så generad. Kände på riktigt som när jag träffade mitt ex första gången, stod och fnissade konstant, och när våra blickar möttes (fint va?) blev jag helt knäsvag (true story). Men! Han är också världens blygaste. Och eftersom jag tycker han är så fruktansvärt fin (samt det faktum att jag inte dricker alkohol för tillfället) blir jag också blyg. Vi stod bredvid varandra i en timme, men vi har fortfarande knappt sagt ett ord till varandra, och varje gång jag initierade kontakt var hans (asjobbiga) tjejkompisar för att svara åt honom. De drog iväg honom, han försvann utan att säga hejdå. Så jag gjorde det mest naturliga, när jag inte hittade honom på Riche (!): jag mailade honom. På Facebook. 

Han har inte svarat.

Nu vill jag dö.

Vad gillar du mitt retoriska grepp? Jag ligger nämligen helt utslagen i sängen, 20.51 en fredag kväll till följd av sex träningspass. Har tröstätit godis. Nu ska jag sova. Livet levererar verkligen här i iskalla Stockholm."

Ett mail skrivet för kanske ett och ett halvt år sedan nu. Det handlar alltså om bartendern. Hur kan det inte bli vi till slut, jag vet inte om jag kan acceptera det?