Internet

När jag träffade min pojkvän var jag väldigt glad. Jag berättade för några på kontoret om hur han hade googlat något ord, råkat hitta till min hemsida, läst mina texter och gillat dem så mycket att han kontaktade mig. Och resten är historia, som man säger.

Tyvärr är även början historia. En historia. Hittepå.

Vi träffades på Happy freaking pancake. *Gråter* Tyckte det var så pinsamt att jag bara inte kunde erkänna det när mina kollegor undrade. Och sedan träffade jag min kollegas syster, som är journalist, och hon ville skriva en artikel om vår kärlekshistoria.

Världens mest onödiga överdrivna lögn. Varför kunde jag inte ha sagt att vi träffats på krogen? Det är ju normalt. Internetdejting är också normalt, det hade jag kunnat säga.

Min kille är arg för att jag fått honom att låta som en störd människa. Googlar ”singel tjej stockholm”, hittar min hemsida och skickar iväg ett mejl.

Till några har jag sagt sanningen, och jag är rätt säker på att Peter inte har dragit hemsidestoryn för några av sina vänner. Nu är det så jobbigt att jag inte minns vilka som vet sanningen och vilka jag har nödljugit för. Personer från de två olika lägren får i alla fall inte mötas. Vi kan definitivt aldrig gifta oss.