Ha (inte) ett bra liv

Jag hittade nyss min gamla telefon och laddade den så att jag skulle kunna läsa sms från förr. Påmindes då om cykeln som min pappa hann ge till mitt ex innan det uppdagades att han var otrogen samt galen.

När jag låg och grät på nätterna så tvångsföreställde jag mig två olika scenarier:

1. Han som kysste och älskade den han varit otrogen med.

2. Han som fortfarande cyklade runt på cykeln som min snälla pappa hade gett till honom.

Båda gjorde mig illamående.

Tre månader senare var jag mycket starkare. Jag och Charlotte satt på lunchen och pratade om den där cykeln (som jag ändå inte kunde släppa) och hon föreslog att jag skulle ta tillbaka den. När hon sa så tänkte jag: ja. Det borde jag.

Jag: Hej! Du, jag skulle vilja ha tillbaka min cykel. Har du möjlighet att lämna den någon gång denna vecka? P.S. Alternativt köpa den.

Han: Hej! Vad kostar den?

Jag: Pappa rustade upp den för tusen kronor för att du skulle få den. Så det i alla fall.

Han: Låter 3500 ok? Har du konto som jag kan sätta in på?

Jag: Det låter bra. Då är den din. Ha ett bra liv.

Han: Ok, sätter in pengarna i kväll. Detsamma, ha det fint.

Han: Är personkontot på Nordea?

Jag: Yup.

Han: Cool, har fört över nu.

Jag: Cool.

Och så hördes vi aldrig någonsin igen. Jag är så glad att han fick betala till slut. Särskilt som pappa köpte cykeln för cirka trehundra kronor.

Det blev en dyr affär.

Och P.S. Skulle jag någonsin se cykeln ute på stan så skulle jag ändå sno den.