Meat is murda

Att jag skämtsamt kallar J Koljonen för ”muminkärringen” har inte alls gått hem. Jag snodde uttrycket från min annars så korrekta pojkvän. När jag nämner uttrycket för folk så skrattar de inte. När jag sedan berättar för min kille att folk inte skrattat får han tårar i ögonen av ångest och frågar: ”Du sa väl inte att jag kommit på ordet!? Det är ju hemskt! Borderline nazistiskt.”

I alla fall. Koljonen har skrivit en krönika om att man borde dra ned på slentrianköttätandet. Det var bra tycker jag, som ju blivit vegetarian på äldre dagar. Faktum är att jag började döma folk som åt kött på exakt samma dag som jag själv slutade. Innan dess ville jag helst inte kalla en köttlös tallrik med mat för måltid. Nu uppskattar jag försök att minska på köttet.

En dålig grej bara. I krönikan skriver hon något i stil med: ”Måste vi fira och imponera på varannan med biff eller kan vi göra det med fisk ibland?”

Det sjukaste jag har hört. Tomma hav och taskig miljö, tänker jag på då. Plus att fiskar är väldigt äckliga, jag har haft fobi i många år. Bättre vore väl att byta köttet mot några harmlösa bönor.

I går var jag på konferens och bland en stor hög med skinksmörgåsar fanns fem ostmackor, bredvid skylten ”vegetariskt”. Varför kunde inte alla få äta ostsmörgåsar?

Jag tog på mig att skicka ett långt, präktigt mejl om detta till hon som bland annat ansvarar för matbeställningarna på vårt jobb. Hon är en sådan som går runt med headset, Hermesarmband (orange ofc) och Mulberryväska. Hon kommer hata mig, och jag tror att det främst var därför jag gjorde det. Känner mig som han i Hans Koppels Vi i villa som smyger runt och bråkar med folk lite i smyg, så ingen kan anklagas direkt. Jag tar uppenbarligen ut mitt hittills månadslånga dåliga humör på lite vad som helst. Denna gång in the name of animal rights.