Girls

Nu har jag sett två avsnitt av Girls-eftersnacket TV-cirkeln, som sänds på SVT. Det är Koljonen, Nour och Linnea Wikblad. (Att jag väljer att presentera programledarna med efternamn, förnamn samt förnamn och efternamn har nog mest med min relation till dem att göra.) Jag älskar det i alla fall! Jag tror inte att man kan prata för mycket om Girls. Här behöver jag heller inte frukta att diskussionen ska glida in på att Hannah skulle vara otrovärdigt (oåtråvärdigt) ful.

Mina åsikter liknar nog mest Linneas. Jag tycker att de andra två gör politik av exakt allt, och att det är jobbigt att allt tvunget ska föregås av förmananden om att ”det där är inte okej i riktiga livet!”

Mitt främsta exempel är nog när Linnea uttrycker uppskattning för att Hannah på ett trovärdigt sätt vägrar börja steka burgare på McDonald’s eftersom hon faktiskt har en högskoleexamen. Nour invänder då med att många av hennes kompisar har stekt eller steker hamburgare på snabbmatsrestauranger, och att det är inget fel med det! Klart det inte är något fel. Men Lena Dunham gestaltar hur många unga känner och tänker. Dunham säger inte själv att det är fel att ta lågkvalificerade jobb. Diskussionen blir fel om man fokuserar på det.

När jag ser de här samtalen längtar jag tillbaka till den första säsongen så himla mycket. Ett avsnitt med Patrick Wilson kompenserar inte för flera ganska så tråkiga avsnitt. Jag tror att Hannah måste få svårt att hitta någon att ligga med. Då kan jag börja relatera till henne igen.